Här kommer den färdiga versionen av novellen jag skrev om i ett tidigare inlägg, inte korrekturläst så det går utan tvekan att hitta fel här och där men det får ni leva med! 

Jag vänder upp och ner på lådan så att innehållet sprids framför mig på golvet.

Minnen, det är precis vad lådan innehåller, saker som jag varken vill eller kan glömma.Jag får inte längre en klump i halsen, det bränner heller inte heller bakom ögonlocken varje gång jag påminns, kanske har jag lärt mig att leva med det som hände? Antagligen har även dessa känslor sakta men säkert bedövats och blivit svåråtkomliga.Det blåser till från det öppna fönstret i min lilla lägenhet och fotografierna som ligger framför mig på golvet blåser iväg åt olika håll i rummet.Det enda som ligger kvar är bilden på dig.

Jag tar upp fotografiet, stänger fönstret och går sedan och sätter mig tillrätta i en fåtölj. En sorgsenhet sprider sig i hela kroppen och klumpen i magen kommer tillbaka när jag ser de underbart klarblåa ögonen på bilden.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig, hur många år som än passerat är bilden lika klar.Det var på bryggan vid sjön nedanför vårat nyköpta hus.Det var högsommar, kläderna satt som blöta disktrasor mot kroppen, värmen var tryckande.Jag tog på mig badkläder och tog grusvägen ner för kullen från vårat hus ner till sjön.Gräsplätten ovanför den lilla sandstranden, så liten att den knappt är värd att kallas sandstrand var fullproppad av svettiga soldyrkare och barnfamiljer.Jag fick sicksacka mellan de små filtlägren för att komma ner till bryggan där barnen trängdes och tävlade om vem som kunde skvätta mest när de hoppade i . Samtidigt som någons förälder stod en bit längre bort och skrek att de skulle ta det lugnt.Där mitt i allt kaos stod du och tre andra killar. Det var bara dig jag såg.Det enda jag kunde se var glittrande ögon, solbränd hud och ett stort leende innan allt blev mörkt, blött och kallt.Jag hade fått en knuff och fallit pladask.Det första jag såg när jag chockat kom upp till ytan var en utsträckt hand,. Jag tittade förundrat på handen innan jag vaknade till och tittade upp och såg att det var han. Han med dom isblå ögonen som sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på bryggan igen. Samtidigt passade han på att presentera sig, Dennis, han hette Dennis.Istället för att ta hjälp av honom att komma upp tog jag tag i hans hand och drog tag allt vad jag hade så att även han plumsade i vattnet.Med ett mycket förvånat men ändå roat ansiktsutryck kom han upp till ytan.Efter den dagen var vi oskjilaktiga. 

”Kom igen, trampa fortare!” Jag satt på packet hållaren på Dennis svarta cykel”Fortare” sa jag igen och kände vinden i håret medans du  skrattade och ökade farten ytterligare. Vi var på väg ut på ännu ett av våra äventyr. Alltid var det något nytt på gång. Du satt aldrig stilla, alla minuter, timmar, dagar var lika viktiga. Det var som att du visste som om du kände det på dig att verkligheten skulle komma ikapp oss mycket tidigare än beräknat.Jag hade fått en kamera, det var därför vi var ute. Vi frysa tiden, spara den och lägga undan till senare. Som vanligt var det du som tog initiativet och var ivrig att komma iväg för att testa kameran.Det var då vi tog bilden med de klarblåa ögonen.
Detta var  sista gången jag såg dig. Det var som att han visste. Visste att det var viktigt att dokumentera, att spara vår tid tillsammans till senare, att jag skulle behöva dem senare.

När jag fick beskedet om att det onda hade inträffat, de som vi så länge försökt fly från hade kommit ikapp oss frös jag till is. Jag hade gåshud ända in i benmärgen.Dennis var sjuk, både han och jag visste om det men det var ingenting vi pratade om. Det var det onda som vi hoppades kunde skrämmas iväg.Det onda som vi räknat med  skulle komma att drabba oss långt senare. Men dagen kom. Precis som jag visste att den skulle göra men alldeles för fort och alldeles för tidigt.Det enda jag hade kvar och fortfarande har kvar förutom minnena är fotografiet vi tog den där dagen, fotografiet med de glittrande isblå ögonen.

Silvrigt pärlemoskimmer

En reflektion på väggen

En halskedja mot ett benvitt nyckelben

Vilken dröm

Att få sitta där i i din halsgrop och dingla med benen & hålla ditt hjärta av silver tätt intill kroppen.

Äntligen har min ensamhetsångest släppt!

Solen skiner in på mig genom burspråksfönstren, lägenheten är tom tom tom, jag dricker mitt morgon kaffe, målar tånaglarna och har musik på högsta volym.

Kan det bli bättre än så här? Tassa runt barfota på det sol värmda golvet och bara vara, bara finnas och göra precis vad jag vill.