... till skolan..."samma" novell för andra. Som vanligt var jag sen med att lämna in, det komiska den här gången var att jag faktiskt var klar med novellen (i tid tro det eller ej) , jag lämnade bara inte in den (ja jag vet, korkat!) Det mest komiska i hela historien eller snarare mest typiska är att när jag väl tog mig i kragen och skulle skicka in novellen var den spårlöst försvunnen från min dator. summan av kardemumman så sitter jag här och skriver igen och försöker komma ihår vad jag skrev från början. Jag är långt ifrån klar men det hade varit kul med lite komentarer om det jag skrivit hitills...så jag vet om jag är på rätt spår eller inte (Y)

Här kommer alltså början på min novell:

Jag vänder upp och ner på lådan så att innehållet sprids framför mig på golvet.

Minnen, det är precis vad lådan innehåller, saker som jag varken vill eller kan glömma.

Jag får inte längre en klump i halsen, det bränner heller inte heller bakom ögonlocken varje gång jag påminns, kanske har jag lärt mig att leva med det som hände? Antagligen har även dessa känslor sakta men säkert bedövats och blivit svåråtkomliga.

Det blåser till från det öppna fönstret i min lilla lägenhet och fotografierna som ligger framför mig på golvet blåser iväg åt olika håll i rummet. Det enda som ligger kvar är bilden på dig.

Jag tar upp fotografiet, stänger fönstret och går sedan och sätter mig tillrätta i en fåtölj. En sorgsenhet sprider sig i hela kroppen och klumpen i magen kommer tillbaka när jag ser de underbart klarblåa ögonen på bilden.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig, hur många år som än passerat är bilden lika klar.

Det var på bryggan vid sjön nedanför vårat nyköpta hus.

Det var högsommar, kläderna satt som blöta disktrasor mot kroppen, värmen var tryckande.

Jag tog på mig badkläder och tog grusvägen ner för kullen från vårat hus ner till sjön.

Gräsplätten ovanför den lilla sandstranden, så liten att den knappt är värd att kallas sandstrand var fullproppad av svettiga soldyrkare och barnfamiljer. Jag fick sicksacka mellan de små filtlägren för att komma ner till bryggan där barnen trängdes och tävlade om vem som kunde skvätta mest när de hoppade i . Samtidigt som någons förälder stod en bit längre bort och skrek att de skulle ta det lugnt.

Där mitt i allt kaos stod du och tre andra killar men det var bara dig jag såg.

det enda jag kunde se var glittrande ögon, solbränd hud och ett stort leende innan allt blev mörkt, blött och kallt, jag hade fått en knuff och fallit pladask.

Det första jag såg när jag chockat kom upp till ytan var en utsträckt hand, jag tittade förundrat på handen innan jag vaknade till och tittade upp och såg att det var han, han med dom isblå ögonen som sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på bryggan igen, samtidigt passade han på att presentera.

Istället för att ta hjälp av honom att komma upp tog jag tag i hans hand och drog tag allt vad jag hade så att även han plumsade i vattnet. Förvånat tog han sig upp till ytan.